Den 4 oktober 2008 hämtade vi Ragusa. 134 dagar senare var hon dött.

Hon erövrade oss verkligen i storm, hon kändes så himla rätt och var som gjort för att vara första hunden. Hon lärde sig massor, och hon lärde oss ännu mer. Hon följde med mig mycket på mitt jobb och charmade alla. 

På rasspecialen i Sala blev hon BIR-baby och vi var så stolta. Vilken härlig känsla.

En vecka senare, den 15 februari, skulle vi börja med nästa hundkurs med henne. Första träffen är alltid utan hund och Eva skulle passa henne under tiden vi var borta. 

På morgonen, det var en söndag, tog vi en promenad ner till sjön, därefter var vi hemma och Ragusa låg på sin kudde tillsammans med vår katt Tintomara och jag tog några kort på dem. Sedan åkte vi till Eva och lämnade henne där. Eva hade precis fått hem lilla Axa och jag gick in för att titta på lilla valpen. Ragusa hade redan tappat alla valptänder och jag minns att jag kände att det var så skönt att slippa de vassa valptänder när jag klappade Axa. Sedan stormade Ragusa in tillsammans med Odette, hon sprang in i köket för att hämta en av Odettes leksaker, ja, hon kändes som ett barn man lämnar på dagis och som inte ha tid att säga hej då till mamman för att det är så mycket annat som är mer spännande. Hon såg ut som om hon skrattade.

Vi åkte till kursen och kom bara halva vägen när min mobil ringde, det var Olle, vi skulle vända och komma tillbaka, sa han jätte allvarlig. Nu har säkert Ragusa råkat skada lilla Axa och de är arg på oss för att vi var ganska sena och hann bara lämna Ragusa utan att se hur det går. 

När vi kom fram mötte vi Olle vid grinden och han sa någonting om att hon är dött - vad? Eva satt i snön och bredvid henne låg vår lilla Ragusa. 

Ett tag satt vi bredvid henne i snön, sedan gick vi in och satt oss i köket. Vi pratade mycket den eftermiddagen, och vi är väldig tacksamma över att vi kunde dela sorgen och allt med Eva och Olle. Eva berättade för oss att Ragusa och Odette var ute i trädgården och att de sprang jämtes och lekte. Sedan föll Ragusa och fick ryckningar i bakben, hon pep en sista gång, och redan när Eva hann fram till henne var hon borta. Eva försökte allt hon kunde, men det fanns ingen räddning för henne.

Vi vet att hon dog med ett leende.

Vi kommer alltid att vara tacksam för allt Eva gjorde för oss, hon tog hand om oss, om Ragusa, obduktionen, försäkringen och allt annat. Och vi är tacksamma för alla tröstande ord vi fick från alla som kände oss och Ragusa. Det märktes vilka fina tassavtryck hon lämnade efter sig.

Det är så vi minns våran Ragusa, vårt lilla underverk.